Anna Sahlström

Det känns alltid så fruktansvärt pinsamt , jag lixom står och råskäms över Lichron och sina tillgörelser inför ett öppet hus - som förhoppningsvis ska få massor med ungdomar att välja den här skolan.

Jag vill allra helst bara ställa mig och ropa ut till alla små besökare att vi inte alls har tända ljus på skolan, vi har aldrig röda mattan framme, och om dem på fullaste allvar tror att de kommer få tillverka precis vad dom vill i maskinerna, eller köra roboten hela dagarna så har dom jätte fel.

Varför är det så att :
När man tänker på något riktigt mycket så tänker man typ sönder det , så man inte kommer ihåg ett skit .
Ärligt , Beppe har berättat för mig vad en pulsgivare var för något hur många ggr som helst, för att det var bra att veta ifall Michael(läraren) kanske skulle fråga det i klassen .

Så då har jag gått och lixom vart hur glad som helst att jag vet vad en pulsgivare är.. så tillslut istället för att tänka på vad en pulsgivare verkligen är tänker man mest på själva meningen "Jag vet vad en pulsgivare är" Så då om man skulle få frågan så är man typ supersäker på att man kan det, och märker att så inte var fallet (JÄMT) Efter att man redan öppnat munnen... jag blir verkligen ledsen. 

Fröken: Är det någon som kan en disneyfigur på ett annat språk?
Anna-6-år: JAG VET VAD KALLE ANKA HETER PÅ JAPANSKA!!!!
Fröken: Oj ! Vad spännande. Vad heter han där då?
Anna-6-år: ... eeehh .. det kommer jag inte ihåg

Eller som idag på bussen till Elmia, när busschaffören ropade ut i sina små högtalare att alla måste ha bälte på sig.

Jag: Det är JÄTTE FARLIGT att ha bälte på sig i en buss!
(Andreas och zaj ser förvånade ut )
Jag : För om det skulle hända en ... speciell sorts olycka så är det superfarligt...  det har jag sett på Tv iaf.. 

Det får mig att framstå som ett en nollställd individ...