Anna Sahlström

Jag målar av mig. Tömmer kroppen på ångest, tömmer den på skit. Sätter färg på känslor. Efteråt är jag tom. Det lixom ekar inom mig. Ofta gråter jag av tomheten. Jag saknar inget, men friheten blir så överväldigande. Det är så känsligt alltihop.

Att ha fläkt ut hela sitt inre på en tavla. Vänt ut och in på sig själv och tagit fram sanningen i färger.
Ibland fyller jag tomrumet med rök. Det är sällan. Men det händer. Det är inte fråga om några jävla konstverk här, tavlor att hänga på väggarna som påminnelser om skiten jag satt inne på just i det ögonblicket som den skapades. Det funkar inte att hänga upp dem.

Mamma sa att hon fryser av att se på konsten. Att jag borde måla en stor sol mitt i tavlan. 
Ångest är kallt, skiten är allt annat än varm och mysig. Här ska inga solar målas, små fina regnbågar och blodröda hjärtan. De behåller jag gärna. Inget fint får lämna min kropp, mitt sinne. Jag sparar och njuter av varenda liten kvadratmillimeter och just nu är jag lyckligare än på hur länga som helst.

Sätta sig i skiten var det. Ordentligt. Som alltid med mig. fanfanfan. Fick en kärleksförklaring, en jättesöt kille. snäll, smart, rolig, men inget för mig. Tack men Nejtack.

Så skickar jag fel sms till fel. typiskt mig.

Tillbaka på ruta 1. Min kärleksförklaring som egentligen var menad till en vän hamnade i killens inkorg istället. Jävla mig. Inte kan jag med att säga att jag skickade fel. Jag avvaktar. låtsas som ingenting. jag orkar inte just nu. Gömmer mig, stoppar huvudet i sanden.


Han skickade tillbaka.


Skjut mig.

Vi hör verkligen inte ihop, min vänstra njure och jag.
Vi bråkar jämt med varandra, stretar mot, påväg åt varsitt håll, oense. Det har alltid varit så. Ett stort jävla missförstånd. Hur fan hamnade vi ihop? Inte får vi skiljas åt heller, trots att vi hatar varandra. Är så trött. Säkert tröttare än njuren..

Liten men tuff, du får mig verkligen urform och jag hatar dig. Hatar. Starkt ord. Men det kommer verkligen djupt inifrån hjärtat.

Hittade ett kvarglömt foto i en låda. Blev jävligt arg. Tänkte först elda upp det, elda upp dig. Men ångrade mig. Du har rätt till ett bra liv. Till lycka. Men inte i närheten av mig. Så jag la det i ett kuvär, gick till ICA och la det på brevlådan och skrev "Till Nordpolen" i adressfältet.

Nu är det färdigrensat och färdigstädat. Överallt. Det känns bra. Fritt

Åkte till britt och prata lite skit efter skolan idag, pratade om livet. Mitt liv. Hon är verkligen bra Britt. Bra på att vara ärlig, sparka mig i rätt riktning. Ta ner mig på jorden. Öpnna mig, rensa mig. Få mig att inse mina styrkor och brister.

Men det är en sorglig dag idag. Det är något jag tar förväl av. Något jag inte vill släppa egentligen. Något jag måste släppa. Sätta en punkt och gå åt ett annat håll. Jag måste inse att jag är färdig ibland och jag brukar vara bra på det, men i detta fallet är det så speciellt och svårt. Allt är inte lika självklart, inte riktat från två håll som det brukar vara. Det är jag som sitter med beslutet, och jag vet att om jag ger mig in i leken kommer det att sluta illa. Bli överarbetat.

Jag åkte och solade, åkte vidare till någonstans, ingenstans. Satte mig och tog en cigarett.  Lyssnade på lena ph och sjöng, tog förväl, kände hur jag inte kunde få fram en ända tår.

Nu åker alla penslar fram, alla färger, all ångest, alla tårar, allt ska fram och allt ska ut. Jag förvandlar all kännslig skit inom mig till ännu en tavla.

Sen känner jag mig tom och Fri