Hårda vägen hela vägen
Förbi hjärnan och rakt in i hjärtat. Du träffar mej alltid. Du fortsätter, jag fortsätter. Går bredvid varandra, korsar varandra, går om varandra. Dagarna blir bara fler och jag trampar fortfarande i samma spår, i samma cirkel, samma tankar, samma ångest, men runt ett annat kvarter.
Du bryr dej inte för ditt härta är av sten, och du bryr dej för mycket om allting, och du önskar att du var en sån som inte tänker alls. Du trampar över lik, och du är liket han trampar på och du och jag vi ligger i sängen och jag önskar att du aldrig någonsin kommer få se mina tankar. Jag känner inte igen någonting. Det finns du och du och du och du men ingen är du, Det är så nytt och färmmande, och skrämmande och jag vill aldrig att du ska få veta vad jag går igenom.
Ibland vill jag bara borra ner huvudet i din kudde. Den äckliga kudden jag lånade en gång, den jag aldrig bytte örngott på. Den mamma ville slänga i gröna burken. Den som lärde mej allt om telepati och saknad och lycka. Den kudden har varken du eller jag, Den är slängd precis som vi. Bortkastad, inte bortglömd. Ibland är det så svårt att se att allting har en mening. Kanske är det ibland ännu svårare när man förstått meningen, poängen, vitsen. Schack matt, ingen återvändo.
