Anna Sahlström

Jag drömmer ofta på natten. Som alla andra. Verkliga drömmar. Min familj. Min mamma och alla nära och kära. Min
Man. Fel man. Varför kommer fel man. Det känns så rätt i drömmen. När jag vaknar bredvid rätt man känns allt jätte jobbigt. Jag vill börja gråta varje gång av skuldkänslor. Önskar jag kunde få mer tid ensam. Jag var inte färdigbearbetad.

När jag lyssnar på musik från när dåtidens fel man blev rätt man och rätt man blev fel man, blir jag så dubbel. All musik påminner mig om det trasiga, iskalla och falerade känslorna.

Fan.., jag vill bara skicka ett sms och skriva att jag saknar dej utav bara fan och att jag aldrig kommer komma över dej. Tills jag dör kommer det ligga och mala i hjärta och själ. men nej. Det kommer aldrig leda till något vettigt. Det jag saknar så finns inte. Det jag saknar har dött, och jag har ingen grav.

Några kollegor sa till mej på jobbet: "vad skönt att vi har Anna, henne kan vi fråga om saker och få svar på och förklarat för oss hur hon där hemma egentligen tänker"

Jag arbetar enbart med män, det finns en kvinna, men hon går i pension till vintern. Jag blir lika glad varje gång de säger att de får ut något av att lätta sitt hjärta för mej. Samtidigt fick detta mej att tänka, och faktiskt bli en aning ledsen och förtvivlad.

Det finns män i alla åldrar, alla grupper, alla stilar, ändå har jag INGEN att fråga, inte någon förstår eller ens vet vad jag pratar om när jag vill ha svar på hur "han där hemma" tänker.. Jag brukar få till svar att jag hittat en väldigt väldigt speciell kille, som har sina tankar långt bort från vad majoriteten av andra män har. Jag vågar inte fråga en kvinna heller.. Kanske för att jag tror att jag borde sitta inne på den kvinnliga sidan själv.

Ibland önskar jag att min man hade den manliga skämt hjärnan man får upp på Google. Om det ens är en skämt hjärna..

Har drömt hela natten. Tänkt logiska tankar i sovande tillstånd.

Vaknade med svullna ögon, har gråtit av frustration en stund innan jag somnade, måste ha fortsatt med det när jag sov.

Den smyger sig på ibland. Frustrationen, tomheten, och en känsla av hopplöshet, att jag från och med starten dömde mej själv till att klara av mina behov på egen hand, jag tidigare alltid fått hjälp med.

känner mej så missförstådd. Hur kan en så liten sak bli så enorm för mej. Jag blir arg för att det är så.

Uppskattar motvilligt det jag en gång hade. Så enormt, saknar det ibland och undrar om jag någonsin får uppleva det igen. Förmodligen inte. Om jag bara vetat hur mycket detta betydde för mig, råkade visst nonchalera en del behov. Tänk att det då kändes som vardagsmat. Idag hade det varit en nobelmiddag.

Vissa män växer inte på träd, i alla avseenden.