Hormonhelvete
Jag ligger och försöker gråta så tyst jag kan. Fast jag hör att du snarkar och jag vet att inget i världen kan väcka dej nu.. Ändå går jag på tå för att du inte ska se. För att du inte ska veta att jag gråter. För att jag vill visa att jag är oberörd. Att jag klarar mej. Att allt är för mig som det är för dig.
Jag får panik ibland. För ibland inser jag att detta inte är temporärt. Ibland förstår jag att om jag nu inte lär mig att hantera detta så kommer jag att bli psykiskt instabil. Jag kommer att göra något dumt. Något jag inte vill. något som kommer att förstöra så mycket, men ändå något jag längtar efter så jag håller på att dö ibland. Det är något jag kanske aldrig får uppleva igen. 22 år gammal. Sist var jag 20.. Och istället för att sätta ner foten satte jag mig ner och välkomnade mitt torra liv med öppna armar. Hur kunde det bli så? Och hur kunde jag blanda in så mycket känslor i något som bara är en 5:e del.
Hur stark kan driften efter total tillfredsställelse bli? Jag är mitt uppe i ett experiment. kontrollen börjar svacka.
Tålamodet ta slut, nerverna tryta, rösten spricka, tårarna spruta. Samtidigt är detta bara början.
