Ångest på väggarna
Jag målar av mig. Tömmer kroppen på ångest, tömmer den på skit. Sätter färg på känslor. Efteråt är jag tom. Det lixom ekar inom mig. Ofta gråter jag av tomheten. Jag saknar inget, men friheten blir så överväldigande. Det är så känsligt alltihop.
Att ha fläkt ut hela sitt inre på en tavla. Vänt ut och in på sig själv och tagit fram sanningen i färger.
Ibland fyller jag tomrumet med rök. Det är sällan. Men det händer. Det är inte fråga om några jävla konstverk här, tavlor att hänga på väggarna som påminnelser om skiten jag satt inne på just i det ögonblicket som den skapades. Det funkar inte att hänga upp dem.
Mamma sa att hon fryser av att se på konsten. Att jag borde måla en stor sol mitt i tavlan.
Ångest är kallt, skiten är allt annat än varm och mysig. Här ska inga solar målas, små fina regnbågar och blodröda hjärtan. De behåller jag gärna. Inget fint får lämna min kropp, mitt sinne. Jag sparar och njuter av varenda liten kvadratmillimeter och just nu är jag lyckligare än på hur länga som helst.
Hej Anna! Såg dig på Glädje i lördags, ropade som en dåre, men du hörde inget som vanligt. Sjukt snygg var du i alla fall. Såg att du hade gott om beundrare som limmade ;) Hörs!
