Till total tillfredsställelse
Har drömt hela natten. Tänkt logiska tankar i sovande tillstånd.
Vaknade med svullna ögon, har gråtit av frustration en stund innan jag somnade, måste ha fortsatt med det när jag sov.
Den smyger sig på ibland. Frustrationen, tomheten, och en känsla av hopplöshet, att jag från och med starten dömde mej själv till att klara av mina behov på egen hand, jag tidigare alltid fått hjälp med.
känner mej så missförstådd. Hur kan en så liten sak bli så enorm för mej. Jag blir arg för att det är så.
Uppskattar motvilligt det jag en gång hade. Så enormt, saknar det ibland och undrar om jag någonsin får uppleva det igen. Förmodligen inte. Om jag bara vetat hur mycket detta betydde för mig, råkade visst nonchalera en del behov. Tänk att det då kändes som vardagsmat. Idag hade det varit en nobelmiddag.
Vissa män växer inte på träd, i alla avseenden.
