Ur form
Jag drömmer ofta på natten. Som alla andra. Verkliga drömmar. Min familj. Min mamma och alla nära och kära. Min
Man. Fel man. Varför kommer fel man. Det känns så rätt i drömmen. När jag vaknar bredvid rätt man känns allt jätte jobbigt. Jag vill börja gråta varje gång av skuldkänslor. Önskar jag kunde få mer tid ensam. Jag var inte färdigbearbetad.
När jag lyssnar på musik från när dåtidens fel man blev rätt man och rätt man blev fel man, blir jag så dubbel. All musik påminner mig om det trasiga, iskalla och falerade känslorna.
Fan.., jag vill bara skicka ett sms och skriva att jag saknar dej utav bara fan och att jag aldrig kommer komma över dej. Tills jag dör kommer det ligga och mala i hjärta och själ. men nej. Det kommer aldrig leda till något vettigt. Det jag saknar så finns inte. Det jag saknar har dött, och jag har ingen grav.
