Anna Sahlström

Jag ligger och försöker gråta så tyst jag kan. Fast jag hör att du snarkar och jag vet att inget i världen kan väcka dej nu.. Ändå går jag på tå för att du inte ska se. För att du inte ska veta att jag gråter. För att jag vill visa att jag är oberörd. Att jag klarar mej. Att allt är för mig som det är för dig.

Jag får panik ibland. För ibland inser jag att detta inte är temporärt. Ibland förstår jag att om jag nu inte lär mig att hantera detta så kommer jag att bli psykiskt instabil. Jag kommer att göra något dumt. Något jag inte vill. något som kommer att förstöra så mycket, men ändå något jag längtar efter så jag håller på att dö ibland. Det är något jag kanske aldrig får uppleva igen. 22 år gammal. Sist var jag 20.. Och istället för att sätta ner foten satte jag mig ner och välkomnade mitt torra liv med öppna armar. Hur kunde det bli så? Och hur kunde jag blanda in så mycket känslor i något som bara är en 5:e del.

Hur stark kan driften efter total tillfredsställelse bli? Jag är mitt uppe i ett experiment. kontrollen börjar svacka.
Tålamodet ta slut, nerverna tryta, rösten spricka, tårarna spruta. Samtidigt är detta bara början.

Jag drömmer ofta på natten. Som alla andra. Verkliga drömmar. Min familj. Min mamma och alla nära och kära. Min
Man. Fel man. Varför kommer fel man. Det känns så rätt i drömmen. När jag vaknar bredvid rätt man känns allt jätte jobbigt. Jag vill börja gråta varje gång av skuldkänslor. Önskar jag kunde få mer tid ensam. Jag var inte färdigbearbetad.

När jag lyssnar på musik från när dåtidens fel man blev rätt man och rätt man blev fel man, blir jag så dubbel. All musik påminner mig om det trasiga, iskalla och falerade känslorna.

Fan.., jag vill bara skicka ett sms och skriva att jag saknar dej utav bara fan och att jag aldrig kommer komma över dej. Tills jag dör kommer det ligga och mala i hjärta och själ. men nej. Det kommer aldrig leda till något vettigt. Det jag saknar så finns inte. Det jag saknar har dött, och jag har ingen grav.

Några kollegor sa till mej på jobbet: "vad skönt att vi har Anna, henne kan vi fråga om saker och få svar på och förklarat för oss hur hon där hemma egentligen tänker"

Jag arbetar enbart med män, det finns en kvinna, men hon går i pension till vintern. Jag blir lika glad varje gång de säger att de får ut något av att lätta sitt hjärta för mej. Samtidigt fick detta mej att tänka, och faktiskt bli en aning ledsen och förtvivlad.

Det finns män i alla åldrar, alla grupper, alla stilar, ändå har jag INGEN att fråga, inte någon förstår eller ens vet vad jag pratar om när jag vill ha svar på hur "han där hemma" tänker.. Jag brukar få till svar att jag hittat en väldigt väldigt speciell kille, som har sina tankar långt bort från vad majoriteten av andra män har. Jag vågar inte fråga en kvinna heller.. Kanske för att jag tror att jag borde sitta inne på den kvinnliga sidan själv.

Ibland önskar jag att min man hade den manliga skämt hjärnan man får upp på Google. Om det ens är en skämt hjärna..

Har drömt hela natten. Tänkt logiska tankar i sovande tillstånd.

Vaknade med svullna ögon, har gråtit av frustration en stund innan jag somnade, måste ha fortsatt med det när jag sov.

Den smyger sig på ibland. Frustrationen, tomheten, och en känsla av hopplöshet, att jag från och med starten dömde mej själv till att klara av mina behov på egen hand, jag tidigare alltid fått hjälp med.

känner mej så missförstådd. Hur kan en så liten sak bli så enorm för mej. Jag blir arg för att det är så.

Uppskattar motvilligt det jag en gång hade. Så enormt, saknar det ibland och undrar om jag någonsin får uppleva det igen. Förmodligen inte. Om jag bara vetat hur mycket detta betydde för mig, råkade visst nonchalera en del behov. Tänk att det då kändes som vardagsmat. Idag hade det varit en nobelmiddag.

Vissa män växer inte på träd, i alla avseenden.

Sitter ensam och längtar. Jag är ledsen och allt jag vill ha är dött, allt jag behöver är iväg och kommer inte komma tillbaka i gott skick. Ingenting är som det var. Det är lustigt hur fort livet kan falla som ett domino från alla håll. Än mer fantastiskt hur det från det mörkaste svarta hål går att urskilja ljus som bara expanderar för varje dag. Ljus och kärlek.


Jag kan se på honom i timmar, översköljas av skuldkänslor. Tänk vad galla jag spytt under alla (6) år! Inte alltid helt oförtjänt. Jag som trodde jag visste precis. Dömde och undvek. Jag fattade ingenting. Noll. Det jag trodde, fanns inte. Det jag visste, var skevt och falskt och det som var, var trasigt men så äkta. Jag tror aldrig jag haft mer fel om någon.. Jag visste att det fanns en mur. Men att den var så stor, tjock och tung hade jag ingen aning om.

Jag vågar släppa nu. Helt sjukt, för det har gått så lång tid. Men ärligt talat så trodde jag det aldrig att jag skulle klara det, och det har jag inte heller men jag är en god bit påväg.


Hur kunde alla bara missa honom? Det krävdes många gråa hårstrån och jätte mycket tålamod och lyhördhet, men nu efter allt så är det världens vackraste människa. Det var värt varje minut! Jag är helt tokig över mina misstag och jag lovar Gud att aldrig göra om dem!


Jag vågar äntligen inse hur lycklig och uppskattad jag verkligen är och hur bra jag har det. Är jag verkligen värd allt detta? :

Jag fortsätter bära och undrar var på folks tungor jag hamnar när saker och ting blir för uppenbart?:) det ska bara bli roligt.

Jag övertalar alla utom själen.

Förbi hjärnan och rakt in i hjärtat. Du träffar mej alltid. Du fortsätter, jag fortsätter. Går bredvid varandra, korsar varandra, går om varandra. Dagarna blir bara fler och jag trampar fortfarande i samma spår, i samma cirkel, samma tankar, samma ångest, men runt ett annat kvarter.

Du bryr dej inte för ditt härta är av sten, och du bryr dej för mycket om allting, och du önskar att du var en sån som inte tänker alls. Du trampar över lik, och du är liket han trampar på och du och jag vi ligger i sängen och jag önskar att du aldrig någonsin kommer få se mina tankar. Jag känner inte igen någonting. Det finns du och du och du och du men ingen är du, Det är så nytt och färmmande, och skrämmande och jag vill aldrig att du ska få veta vad jag går igenom.

Ibland vill jag bara borra ner huvudet i din kudde. Den äckliga kudden jag lånade en gång, den jag aldrig bytte örngott på. Den mamma ville slänga i gröna burken. Den som lärde mej allt om telepati och saknad och lycka. Den kudden har varken du eller jag, Den är slängd precis som vi. Bortkastad, inte bortglömd. Ibland är det så svårt att se att allting har en mening. Kanske är det ibland ännu svårare när man förstått meningen, poängen, vitsen. Schack matt, ingen återvändo.

När jag börjar måla vet jag aldrig vad det kommer att bli. Mina händer går av sej själva och hjärnan är näst intill bortkopplad, det bara blir, och det blir nästan alltid en fjäril. Men jag tycker om fjärilar. Kanske faller det sej naturligt att jag inte har kontroll över det jag målar, eftersom inte heller det som får mej att måla är kontrollerat. Du håller i trådarna och jag är din marjonett. Ibland undrar jag om du någonsin kommer att släppa mej fri igen..

Vad en man kan vara härlig, och så plötsligt så besvärlig ärligt sagt förfärlig.